Den första singel jag köpte var "Maneater" med Daryl Hall & John Oates. Jag tyckte den var skitbra och Hall & Oates blev genast mitt nya favoritband. Detta var 1982, jag var 13 år. Jag råkade hamna rätt in i deras andra storhetstid. Redan året innan så hade de haft två stora hits med "I can't go for that (no can do)" och "Private eyes". Dessa hade nästan gått mig förbi, jag hade halva "Private eyes" inspelad från radio, men jag visste inte att det var Hall & Oates som sjöng. Plattan från 1982 "H2O", en av pop- och rockhistoriens allra fyndigaste titlar, är en fulländning av deras Rock 'N' Soul-sound, som dom själva kallade sin musik under den här perioden.
Hall & Oates gav ut sitt första album redan 1972, med den fantastiskt fyndiga titeln "Whole Oats", i en singer/songwriter-stil som dom övergav efter halva andra albumet "Abandoned Luncheonette", vars B-sida pekade mera mot en lite hårdare rockstil. Tredje albumet "War babies" producerades av Todd Rundgren, och det hördes verkligen. Efter tre någorlunda bra album och en stor hit "She's gone" från deras andra album, så bryter de med Atlantic Records och blir signade av RCA, där de skulle stanna ända fram till 1985.
Deras fjärde album, som helt enkelt heter "Daryl Hall & John Oates", men som kallas "The Silver album" på grund av dess utsende, var producerat av Christopher Bond och mera inriktad mot den stil som kallas blue-eyed soul. Duon fortsatte i samma stil på nästa platta "Bigger than both of us", vilket är en av deras bästa, med den stora hitten "Rich girl".
När det blev 1977 så kom deras sista platta med proucenten Christopher Bond "Beauty on a back street", som verkar peka mot en ny inrikting bestående av mera symfonisk musik. Året därefter följer de upp med "Along the red ledge", som är väldigt soulig på A-sidan, men är mera hårdrocksinriktad på B-sidan.
Nästa platta "X-static" är helt klart influerad av den rådande discovågen och jag tror att de själva tyckte att de gått för långt åt det hållet.
Den efterföljande "Voices" är ett återgående till deras rötter med doo-wop influerad musik från 50-talet. Det är också inledningen på 80-talet och början på deras andra storhetstid. På "Voices" hittar vi stora hits som "Kiss on my list" och framförallt en av deras bästa låtar "You make my dreams".
Så är vi då tillbaka där vi började och året efter min introduktion i deras musik, som kom det väldigt passande ett greatest hits-album, "Rock 'N' Soul part 1" och jag fick chansen att bekanta mig med deras back catalog. 1984 så kom sen deras mest kommersiella album "Big Bam Boom" med hits som "Out of touch" och "Method of modern love". Därefter gjorde de ett livealbum "Live at the Apollo with David Ruffin and Eddie Kendricks", två av sångarna i det gamla Motownbandet The Temptations.
På något sätt så kändes det att duon gått hela varvet runt och de beslöt att splitta upp och Daryl Hall gav sig på en solokarriär. 1988 var de dock tillbaka igen och gjorde en ny platta "Oh yeah" och efter den har de gjort några sporadiska plattor under 90-talet och 00-talet, men de har aldrig nått upp till den stjärnglans som de hade under början av 80-talet.
Musikhyllan rekommenderar fem av deras bästa låtar:
You make my dreams (1980)
http://www.youtube.com/watch?v=sz2W3QfXnHc
I can't go for that (no can do) (1981)
http://www.youtube.com/watch?v=ccenFp_3kq8
Maneater (1982)
http://www.youtube.com/watch?v=yRYFKcMa_Ek
Rich girl (1976)
http://www.youtube.com/watch?v=IQxRy30qs0g
Sara smile (1975)
http://www.youtube.com/watch?v=Red3R17FlUQ
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar